Eg var svært glad i han
Den siste sundagen i februar mista eg ein nevø. Eg var svært glad i han. Eg ville skriva sorga, men orda var ikkje tilgjengelege. Dei vart feil og fattige på innhald same kva eg gjorde med dei.
Dagen etter prøvde eg å skriva sorga ned. Eg legg orda her som eit minne. Det gjer ikkje vondt på same måten lenger. Dagane er blitt kvardagar. Men eg har kjend at djupast sett er sorga ordlaus. Ho er heilt fysisk og gjer vondt i kroppen.
Sorga
etter deg
ei pute av ordløyse i strupen
ein svart liten fugl bak ribbeina
Kvalmen som fyller halsen
eit veksande tomrom rundt hjartet
der tonane skjelv
frå strenger i moll
mjuke, men utan stemme
for kva skulle ein vel seia
kva skulle kunna bera meining?
*
Dei legg seg flate, tårene,
dei vil ikkje ut
og tankane flyt heilt utan lyd
Bare dette tomromet
og dirigenten med løfta taktstokk
*
Gyngande, susande
duvande voggande
alt me gjorde
og ikkje gjorde
Tankane ber oss til døra
ho lukkar seg
med eit høyrbart knepp i låsen
*
Fløytekoret kjem vel
om ikkje så lenge.
Framleis bare
den salte smaken av sorg
heilt øverst i halsen.
Kyrie eleison
Heidi
sporisand 
Det var en fin dikt – jag blir tårögd. Jag har själv mist två goda vänner, och därtill snabbt och oväntat. Vid den siata (och allra närmasta) vännens begravning lästa jg en dikt jag skrivit själv, den natten då hennes dotter ringt om dödsfallet.
Helt plötsligt gick hon åt ett annat håll.
Hon hade inte tagit många steg
innan jag visste vart hon var på väg.
Så vindens sus slog om till moll
och det blev kallare och mera grått.
Det blev så ensamt sen hon gått.
Jag vet att något tagit slut.
Hon hade inte mera tid.
Men fast hon går en annan väg
finns något kvar här tätt bredvid.