September

• 

Blada gulnar, raunbæra raudnar, lufta er blitt kaldare og klarare med eit skarpt drag av haust. Dei lovar varmare ver i helga, men det er vel på tide å innsjå at sommaren er i ferd med å forlata oss heilt, og at det kanskje er på tide å byte ut sommarkleda i skapet med varmare klede.

Skuleåret har vart lenge alt, om ei veke reiser me på leirskule med sjuande klasse og veka etter er det haustferie. Denne fredagen har eg stort sett sett av til skriving. Dersom eg brukar mykje tid på skrivinga i haustferien så kan det tenkjast at eg likevel kjenner eg har ei diktsamling eg kan stå inne for som kan utgist til jul. Me får sjå. Eg les bøker, strikker barnejakker, let meg fengsla av serien «Herrens veier på fjernsynet». Eg les Martin Lönnebo om morgonane til kaffen og havregrauten og let meg inspirert. Eg har lyst til å leggja ut eit par sitat frå boka «veven» som eg synest det er fint å ta med seg vidare til meir ettertanke.

Desse sitata handlar alle på ein eller annan måte om å finna ut kven ein sjølv er, eller som Lönnebo så poetisk omtalar det: «Å finne sitt hemmelege namn.»

Lykkelig er den viss hode samarbeider med hjertet». (William Shakespeare)
Der du ser et lite menneske som bøyes ned av tynge byrder, der ser du Kristus. (Hjalmar Ekström)
Om du står i samme høyde som dem som ikke teller, kommer du til å ane hva det er som teller.(Anonym)

• 

Det neste sitatet eg vil ta me, undrar meg. Det kan kanskje virka provoserande, men for meg vekkjer det undring:

Dersom man elsker Gud, selv om man ikke tror at han finnes, da vil man komme til å vite at han finnes. ( Simone Weil)

Det siste er det mindre komplisert å slutta seg til:
Menneskene burde ikke tenke så mye på kva de skal gjøre, de burde heller tenke etter hva de skal være. (Ekhart)

• 

Med ein hang til det litt melankolske, så er eg glad i haustdikt og haustviser.
Nesten kvart einaste år har eg lagt ut Einar Skjæråsen sitt fantastiske septemberdikt, så for å ikkje gjenta meg alt for mykje, så legg eg ut Tove Jansson si haustvise i dag. Mummitrollet si litterære mor kan skriva vakkert om vårt eige univers og:

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde. 

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut. 

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma. 

Skynda dej älskade, skynda att älska… 

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra. 

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Heidi